Var, när hur? Tips till Atlasinventerare

Denna lista innehåller korta men förhoppningsvis goda råd till Atlasinventerarna. Det handlar bland annat om vilka biotoper man bör undersöka och vilka kriterier man bör satsa på. Listan är ännu ej komplett utan avsedd att leva hela tiden – d.v.s. den kommer att kompletteras så fort nya tips dyker upp. Tveka därför inte att meddela dina egna tips till oss (atlas@hallof.se). De kursivt markerade styckena är Ivar Tägtström i Blekinges tips – som också publicerades i Anser 1:04.

Doppingar: Ungarna är ganska lätta att se på klarvattenytor. Lite väntan är som regel vad som krävs. Smådoppingen kan vara aningen besvärlig men efter några besök brukar man lyckas. Gråhakedopping och smådopping hörs ofta och detta indikerar trolig häckning. Samtliga arter är ofta möjliga att se som ruvande. Arterna är möjliga att se med oflygga ungar sent på säsongen, ibland ända in i september. Ofta är det till och med lättare att få höga kriterier under sensommaren.

Gäss: Dessa kan vandra lång väg med ganska små ungar. Därför är det viktigt att säkra häckningskriteriet 13 så tidigt som möjligt, i synnerhet om det handlar om observationer i utkanten av rutan. Slutet av april och början av maj är en bra tid för ungkullar av grå- och kanadagäss. Vitkindade gäss är som regel några veckor senare. Det är inte helt lätt att se ruvande gäss så kriterie 13 är nog det som vi ska satsa på.

Gravand: Svår att säkra i rutan eftersom dom kan vandra lång väg med sina nykläckta ungar. Ungkullar i centrala delar av rutan bör kunna accepteras. För gränstrakter bör däremot det misstänkta bohålet upptäckas – vilket inte är så lätt! Flertalet gravänder kläcker från slutet av maj och några veckor framöver.

Snatterand:

Kricka:

Gräsand: Kan vandra hyfsat långt men som regel befinner sig kullen i rätt ruta. Häckningstiden är utdragen och ungkullar kan ses under hela sommaren.

Årta:

Skedand: Små ungar hålls väl dolda men i takt med att dom växer till ökar chansen att se dem. Juni är en bra månad.

Brunand: Ungarna, som är mycket lika gräsandsungar, är hyfsat lätta att se. Juni är en bra månad.

Vigg: Sen häckare. Kommer ofta inte fram med ungar förrän in i juli månad, sällan före midsommar. De mörka, nästan svarta, ”trollungarna” är relativt lätta att observera.

Ejder: Eftersom kullarna kan simma lång väg direkt efter kläckning bör arten säkras som ruvande under april eller början av maj. Ungkullar äldre än några få dagar kan ha förflyttat sig lång väg och kan ej användas för kriterie 13.

Knipa: Vandrar ofta lång väg till lämplig damm eller skogstjärn. Om bohålet inte är upptäckt bör du vara försiktig med kullar i rutans utkanter. Juni är en bra månad att se knipungar. Knipan förefaller att ha spridit sig och återfinns numera även utanför genuint skogliga områden.

Småskrake: Mycket sen häckare. Kullarna ses som regel inte förrän i juli. Familjegruppen rör sig en del men kan som regel knytas till rätt ruta.

Rovfåglar generellt: Spaning från högt belägna platser/platser med god utsikt under rätta delar av säsongen kan tillföra mycket information. Tidigt på säsongen för att lokalisera var reviren (eller gamla bon, som ofta återanvänds) finns, för att se spelflygande fåglar osv (mars-april). Sent på säsongen för att se vuxna fåglar som flyger med mat till bona (juni-juli). Och till sist ännu snäppet senare för att se just flygga ungfåglar (juni-juli). De flesta arternas ungfåglar stannar i reviret i en-två veckor efter att de blivit flygga. Använda reden återanvänds som sagt var ofta och är lättast att hitta då träden är avlövade. Spana efter reden under vinter/tidig vår och kontrollera funna bon i maj då fåglarna ruvar. Vi manar till stor försiktighet i samband med besök nära rovfågelsboplatser.

Bivråk: Sen häckare. Anländer inte förrän i maj. Kan ses spelflyga över reviret under en stor del av häckningssäsongen. Ungarna blir inte flygga förrän sent i augusti och kan då höras skrika högljutt i revirets centrala delar.

Glada: Bygger ett korplikt och ofta förvånansvärt litet risbo. Smyckar ofta redet med skräp. Ungarna flyger normalt från och med cirka 10 juli. Använder ofta samma bo flera år i rad. En kontroll av kända bon före lövsprickning kan ge ruvande fåglar – kriterie 18. Var försiktig och håll distans till redet. Använd gärna tubkikare.

Brun kärrhök: Ses ofta gå ner på boplats. Minns dock att hanen ofta har ett eget hannäste där han vilar sig ibland. Honor som landar med byte eller bytesöverlämning är säkra kriterier. Ungarna – mörkt chokladbruna – uppehåller sig i reviret de första dagarna efter att ha lämnat redet och sitter då ofta mycket synligt. Detta sker ofta omkring 15-20 juli.

Duvhök: Ropar i reviret (mars-april) inför häckningen. Spelflyger även över reviret under den tidiga delen av våren. Råden för sparvhök gäller i stort också för duvhök.

Sparvhök: Ropar i reviret (mars-april) inför häckningen. Boet är svårt att hitta och fåglarna är försiktiga under häckningstid. Dock varnar dom när ungarna är kläckta. Alla rovfågelrop i skogsmiljö under häckningstid bör följas upp. Boträdet är ofta ”smyckat” med fjäder och dun från bytesfåglarna – i synnerhet om det ligger i gran. Slaktplatser, med fjädrar , ben och fötter ligger vanligtvis mycket nära själva redet. Ungarna stannar i reviret under några veckor efter att dom lämnat boet (oftast handlar det om juli) och är då ganska högljudda. Ge akt på spelflykt under den tidiga våren.

Ormvråk: Var observant på spelflykt i mars-april. Som övriga rovfåglar har den en lång häckningsperiod. Redan i slutet av april kan man få se ormvråk ruvande i boet. Har man arten i rutan som permanent, men misslyckats med att hitta boplatsen, kan man reparera det under veckorna runt midsommar, just då ungarna lämnat bobalen. Ungarna finner man då oftast på marken i en glänta eller kalhygge, skriande och tiggande efter föda i närheten av de vuxna.

Fiskgjuse: Ge akt på gamla fåglar som flyger med fisk från fiskesjöar mot häckningsplatsen. Dylika transportsträckor kan dock vara mycket långa och visar i sig inte att arten häckar i rutan. Även icke-häckande fåglar transporterar ibland fisk. Flertalet bon ligger i direkt anslutning till vatten, men de kan också placeras i ren skoglig miljö.

Tornfalk: Kan jaga tämligen långt hemifrån. Försiktighet anbefalles nära rutgränser. Säkras lättast i holkar. Ungarnas spillning syns ofta på holkens utsida från och med början av juni. Ungarna tigger högljutt när de närmar sig flygg ålder.

Lärkfalk: Sitter ofta och ropar i anslutning till boplatsen. Ungarna tigger med högljudda skrik i augusti.

Rapphöna: Spelar under stilla ljumma mars-aprilkvällar. En cykelrunda i lämplig biotop brukar då löna sig. Att säkra höga kriterier är ganska svårt. Dock ses med lite tur ungkullar. Var observant på rörelser i dikeskanter och liknande miljöer. Bil är ett bra instrument för att komma ungförande rapphöns inpå livet. Bra tid för höga kriterier– från och med slutet av juni.

Fasan: Konstiga skarpa pip i hög vegetation härrör ofta från fasanungar. De flyger fr.om. en knapp veckas ålder! Ganska lätt art att notera små ungar av från och med mitten av juni.

Vattenrall: Tålmodigt spanande längs kantvegetation i lämpliga vatten kan ge resultat. Juni är en bra månad.

Rörhöna: Kriterie 13 eller 18 gäller. Ungarna är lätta att se. Lång häckningssäsong.

Sothöna: Kriterie 13 eller 18 gäller. Ungarna är lätta att se. Lång häckningssäsong.

Trana:

Strandskata: Säkras lättast som ruvande i april-maj. Häckar på strandängar och åkermark men även i industriområden där boet kan läggas på mark eller på platta tak. Olikt de flesta andra vadare matar strandskatan sina ungar.

Skärfläcka: Säkras enklast som ruvande i maj.

Mindre strandpipare: Kriterie 11, 13 eller 18 gäller. Ungarna är ganska lätta att se. Nyanlagda våtmarker, dammar, industriområden, grustag och andra vegetationsfattiga miljöer är rätt miljö att hitta de mindre strandpiparna i.

Större strandpipare: Kriterie 11, 13 eller 18 gäller. Ungarna är ganska lätta att se.

Tofsvipa: Säkras lättast som ruvande i april-maj.

Kärrsnäppa: Spelar tämligen intensivt i maj. Ungarna är svåra att se.

Brushane:

Enkelbeckasin: Här får man oftast vara nöjd med kriterie 11 eller 13.

Morkulla: Här får man oftast vara nöjd med kriterie 11 eller 13. Hanarna spelflyger runt solnedgången i april till början av juli.

Storspov:

Rödbena: Svår att finna ruvande. Ungarna är också ganska svåra att se, dock inte omöjliga om man ger sig tid. De är ganska mörkt färgade. Intensivt varnande vuxna i lämplig biotop innebär som regel häckning men ger bara kriterie 8. Kläcker från slutet av maj.

Skogssnäppa: Här får man oftast vara nöjd med kriterie 11 eller 13.

Drillsnäppa:

Måsar: Ganska enkla att säkra som ruvande i maj. Små ungar är också lätta att observera. Flygga ungar rör sig per omgående över stora områden och är därmed olämpliga som häckningsbevis. Kriterie 13 ska därför bara användas för små ungar. Hamnområden är numera bra biotoper för flera arter. Notera att flera arter, inte minst fiskmås, gärna häckar på platta tak i industriområden eller hamnar.

Tärnor: Bör säkras som ruvande eller genom dunungar i maj-juni. Mat i munnen (16) på vuxna tärnor duger inte eftersom föräldrarna ofta flyger lång väg för födosök. Flygga ungar följer de vuxna och går inte att knyta till häckningslokalen. Kriterie 13 ska därför bara användas för oflygga ungar.

Skogsduva: Den svåraste duvan. För höga kriterier gäller att hitta bohål och vänta på en in- eller utflygning. Eller att hitta en nyflygg unge. Juni är en bra månad.

Ringduva: Säkras som ruvande under mars till september. Skall inte vara några som helst problem.

Turkduva: Gömmer sitt bo bättre än ringduvan. Det ligger oftast i täta barrväxter nära mänskliga boningar. Flera kullar från april till långt in på hösten. Turkduvor som krånglar sig in i tujor, cypresser eller liknande barrväxter bör kontrolleras. Flygga ungar kan snabbt röra sig över stora områden och är därför olämpliga som kriteriebevis.

Gök: Göken är notoriskt svår att få mer än kriterie 5 på. Men med lite tur hittas stora och fortfarande tiggande gökungar på eller nära marken från mitten av juli och framöver. Ungarna är förvånansvärt orädda och ett skarpt orangerött gap tyder på lokal unge.

Sparvuggla: Ungarna brukar lämna boet i månadsskiftet maj-juni.

Kattuggla: Att kattugglans ungar klättrar ur boet redan valborgsmässoafton är ingen ovanlighet (i Skåne till och med ännu tidigare), men hon kan också hittas ruvande så sent som i mitten av juni. En titt i Mikkola's "Owls of Europe" visar att kattuggla ”ropar från 20 min efter solnedgång till 43 minuter före soluppgång (data från Danmark), som mest i mitten av februari till i början av maj. Ropar året runt, men som minst i december och januari. Stark vind, och i synnerhet kombinationen köld och vind, hämmar ropandet.”

Ungarnas gälla, väsande och tvåstaviga tiggläte hörs lätt från och med sena kvällningen.

Hornuggla: I stilla försommarnätter kan ungarnas tiggläten höras vida omkring. Ropar i mars-april men ljudet bär oftast inte längre än 200-300 meter. Vindstilla rekommenderas vid lysning. En titt i Mikkola's "Owls of Europe" visar att hornugglans rop visar stor individuell variation. Ropar från skymning (halvskumt ljus), flitigt på förnatten (kl. 20-24), därefter tyst, och sedan en kort stund före gryningen (03-04), data från Sverige i april. Ropar från träd eller (i 5% av fallen) spelflykt. Ropar ej under icke-häcksäsong. Kan ropa under revirutstakning i okt-nov. För övrigt hörs ungarnas tiggrop (ofta bokstaverat pii-eh) ca 1 km enligt Mikkola.

Pärluggla: Ungarna brukar lämna boet i månadsskiftet maj-juni.

Nattskärra:

Tornseglare: Satsa på kriterie 14. Fåglar som flyger an mot fastigheter kommer förr eller senare att lyckas krångla sig in. Då torde saken vara klar. Juli är nog den bästa månaden. De har då stora ungar och är ofta väldigt aktiva – i synnerhet under ”bra väder”-perioder.

Kungsfiskare:

Hackspettar: Det tveklöst vanligaste kriteriet på dessa arter är 19 även om man med lätthet registrerar dem som 13 på deras avvikande ungfågelsdräkt. Notera dock att ungfåglar kan röra sig ganska långt från födelseplatsen. Låga kriterier hämtas ganska enkelt hem under trumningsperioden i mars-april.

Göktyta: Ungfåglarnas tigg- eller kontaktläte, ett svagt syrsaliknande, ringande läte (som man lätt låter passera om man inte känner det) avslöjar ofta arten från sista veckan i juni fram till halva juli. Ungarna ses bland enbuskar, i stenrös eller på öppna betesmarker, men framför allt på karga, soliga, stenrika och öppna platser oftast i direkt marknivå. Bra tid för höga kriterier– slutet av juni till mitten av juli.

Trädlärka: Arten är en tidig häckare. Förstakullen läggs redan i april. Artens krav på häckningsmiljö bör alla känna till. Sandåsar och sandfält nära gles tallskog är lämplig biotop. Bra tid för höga kriterier– juni och juli.

Sånglärka: Kan ses matande från början av maj till mitten av juli. Vad man ska hålla i minnet är att den även i drillande tillstånd kan frakta föda. Kriterie 16 är nog det enklaste höga kriteriet för arten och detta fixas ganska lätt om man ger sig tid att följa enskilda fåglar. Ge akt på lågt flygande eller landande lärkor.

Backsvala: Lätt att säkra om lämplig lokal (ofta grustag) finns i rutan. Bra tid för höga kriterier– från och med mitten av juni.

Ladusvala: Lätt att säkra på lämplig gård. Bra tid för höga kriterier– från och med mitten av juni.

Hussvala: Lätt att säkra där arten förekommer. Bra tid för höga kriterier– från och med mitten av juni.

Piplärkorna: Trädpiplärkan ses normalt matande senare än ängspiplärkan som i slutet av maj matar för fullt. Omläggningar och andrakullar (juli) gör att man kan jobba med arterna under hela perioden. Detta gäller även skärpiplärkan. Mat i munnen är lätt att konstatera.

Gulärla: Från och med slutet av juni ser man ganska lätt de blekt bruntonade ungarna. Mat i munnen på de vuxna är också ett bra kriterium. I odlingsbygd förefaller bland annat rapsfält vara attraktiva. Ses och hörs förvånansvärt lätt från bil vid sakta framfart på småvägar.

Forsärla:

Gärdsmyg: Ungfåglarna skiljer sig från de vuxna genom en jämn mörkbrun fjäderdräkt till skillnad mot den vuxnes ofta guldbruna bröst kontrasterande mot mörkare vingar och rygg. Vidare är ungarnas gulvita mungipor iögonfallande. Arten verkar för många svårinventerad, men i fuktig, kärrik gammal granskog innehållande vindfällen, eller i anslutning till någon bäck eller å med rik vegetation, brukar man finna den. Andra halvan av juni är en bra tid för höga kriterier.

Järnsparv: Om någon tycker att järnsparven är en svårinventerad art så är jag den förste att hålla med. Den kräver extra uppmärksamhet på grund av sin undangömda tillvaro och jag ska villigt erkänna att jag under tre år varken hittade bo eller såg den mata. De häckningskriterier jag tagit in rör ungfåglar, vars spräckliga huvud och halssidor skiljer sig klart från de vuxna. Juni är nog bästa månaden för höga kriterier.

Rödhake: En mycket lättinventerad art som kan ses mata från senare halvan av maj. Rödhakens karakteristiska varningston kan knappast förbigås av någon inventerare. Dessutom har man ungfågelns fjäderdräkt att gå efter. Rödhakens unge är en mindre kopia av näktergalens och eftersom båda arterna kan häcka i samma miljö gäller viss försiktighet.

Näktergal: Tips för inventeraren är att när näktergalen slutat sjunga fram mot midsommar, då kliver man in i reviret. Antingen möts man av en varnande vissling eller en torr, strävt knarrande ton. Lyckas man sedan få syn på arten, så brukar det i nio fall av to hänga en grön mätarlarv i näbben. Om man inte observerar de vuxna så spetsar man öronen och lyssnar efter ungarnas tiggläte, ett kort, strävt snarkliknande läte om i text är svårt att beskriva. Det måste upplevas. Når man inget resultat så upprepar man besöket en vecka senare. Bra tid för höga kriterier– från och med andra halvan av juni.

Svart rödstjärt: Långt ifrån alla sjungande hanar skrider till häckning. Säkras enklast genom 16. Eller genom nyss flygga ungar. Utöver industriområden och hamnar finns arten också på bland annat bondgårdar lite varstans i landskapet. Har ofta två kullar och säkras lättast från slutet av maj och under juni.

Rödstjärt: Hålbyggare med stora variationer på hål. Hittas ofta på öppna, soliga platser, gärna i tallskog med inslag av avbrutna stammar eller stubbar. Den finns också i tätbebyggelse och på enstaka gårdar, där den ofta häckar i gamla upphackade starholkar. Vid ett tillfälle häckade den under ett stockupplag, vid ett annat tillfälle under en trädrot. Jag har t.o.m. hittat den häckande i ett fyra tums rör vid ett reningsverk, vilket talar för artens mindre noggrannhet vad gäller håldimensionen. Arten förefaller öka i trädgårdsmiljöer och är åtminstone lokalt tämligen vanlig i sådana områden. Kriterie 16 – ofta i kombination med varnande fågel – är lätt att nå från och med andra juniveckan..

Skvättorna: Juni är bästa månaden att säkra dessa. Buskskvättans häckningstid ligger en dryg vecka senare än stenskvättans. 16 är ett effektivt och lättfunnet kriterium för dessa arter. Stenskvättan hittas numera kanske främst i hamnområden och på liknade ruderatmarker och höga kriterier säkras från och med början av juni.

Trastar: Trastarna är tidiga häckare. T.ex. har dubbeltrasten setts mata flygga ungar redan den 10:e maj. När det gäller att inventera trastar så är ett bra tips till inventerarna att söka sig till en inäga i skogen eller till ett skogsbryn intill betesmark en tidig morgon kring mitten av maj. Då är möjligheten stor att notera både dubbeltrast, taltrast, koltrast och kanske även björktrast som matande i ett och samma blickfång. Man bör ha de på trakten häckande trastarna klara före den förste juni. Efter midsommar och långt in i juli ökar matningsintensiteten igen, då gällande andrakullarna. Koltrast, björktrast och i viss mån även taltrast är idag vanliga tätortsfåglar. Här får man med stor lätthet höga kriterier, t.ex. 16.

Nattsångare: Svåra! Många gånger får vi nöja oss med låga kriterier men upp till 5 ska man kunna komma utan allt för mycket besvär.

Härmsångare: Anländer under maj och revirhävdande hanar sjunger ihärdigt åtminstone tills de har parat sig. Förvånansvärt svår att observera under häckningen. Det enklaste sättet att få säkerställd häckning är att lyssna efter ungarnas högljudda och envisa tiggläten under juli och eventuellt tidigt i augusti.

Sylvior: En intressant och i något fall svårinventerad grupp sångare. Ska jag börja med svarthättan så är hon den tidigaste häckande sylvian. Redan när bokskogen står i skir grönska (mitten av maj) har jag hittat bo av henne. Eftersom kulmen av insträckande trädgårdssångare brukar äga rum sista dagarna i maj så skiljer det sig en hel del angående häckningstiden mellan de båda arterna. Att jag drar paralleller mellan svarthättan och trädgårdssångaren har att göra med deras gemensamma krav på häckningsbiotop, möjligen med den skillnaden att svarthättan häckar så att säga mer inne i skogarna, medan däremot trädgårdssångaren förekommer mer vid bebyggelsen, där den också är talrikare. Kravet för båda är lummig, fuktig undervegetation med inslag av gles, högstammig löv- eller barrskog. Hos svarthättan kan man skilja ungfågeln från honan genom att den har en ljusare ton på hättan samt att övergången ned mot nacken är mindre markerad. Ungfågeln hos trädgårdssångaren är mycket lik den vuxna och svårt att skilja åt i fält. Törn- och ärtsångare skiljer sig helt från de förra sylviorna när det gäller häckningsbiotopen. Här är det fråga om soliga, öppna platser, hos törnsångare gärna dikesrenar med risiga buskage, hos ärtsångaren mer hagmark med enbuskar, hagtorn och vildros. Ärtsångaren häckar numera också regelbundet i tätortsmiljöer. Höga kriterier får man för båda arterna lättast från mitten av juni till mitten av juli. Ärtsångaren är något tidigare än törnsångare, som i mitt tycke är den mest lättinventerade av sylviorna. Ungfåglarna hos båda arterna skiljer sig från de vuxna och då tydligast hos törnsångaren.

Phylloscoperna: Som regel rör det sig om två av arterna, lövsångare och grönsångare (detta var före gransångarens etablering i södra Sverige). Båda följer varandra rätt väl beträffande häckningstid och även när det gäller bobyggnad och val av boplats. Jag tror inte att många känner till att grönsångaren inte enbart häckar i lövskog. Den finns även häckande i den tunga granskogen, gärna vid en glänta med inslag av ett eller annat lövträd. Ungfåglarnas tiggläten hos de båda arterna skiljer sig från varandra, om inte markant så ändå ganska tydligt. Matande fåglar, eller vuxna med mat i munnen observeras ofta tämligen enkelt.

Kungsfågel: När det gäller denna art så är siffran 3 det oftast förekommande kriteriet. Barrskogen kan nog för många te sig mörk och hotfull eller alltför myggrik för att våga sig in i. Oftast räcker det emellertid att en tidig morgon, just i soluppgången färdas på en landsväg genom granskog och mot solsidan uppleva hela baletten av barrskogens fåglar. Ungfåglarnas tiggläten går inte att ta miste på. Det är med enorm fermitet som de följer föräldrarna. Svårigheten är oftast att hinna observera den snabba matningen. Man kan också få se ungfågeln exponera sin hjässa, där saknaden av gult hjässband är ett bra kännetecken. Även i små arealer (sparad gammal granskog) har jag påträffat kungsfågeln. Kungsfågel häckar idag ibland även i isolerade granplanteringar ute i jordbrukslandskapet, bara dessa är tillräckligt gamla och av tillräcklig storlek.

Flugsnappare: Ingen av arterna ska behöva ställa till några som helst problem. Den grå flugsnapparen anländer hit förhållandevis sent men hinner nära på ifatt den svartvita när det gäller häckningstiden. Därmed slutar i stort sett likheten mellan dessa båda arter, framförallt vad det gäller valet av boplats. Mindre flugsnappare är emellertid betydligt svårare att handskas med. Vi hoppas kunna ge bra tips senare. Bra tid för flugsnappare är från och med mitten på juni.

Skäggmes:

Mesar: För säkra häckningskriterier är den rätta månaden juni. Ju närmare den 20:e man kommer desto lättare plockar man in 16 eller 13 på arterna. När man sedan kommer in i juli, blir det genast svårare för några av arterna, framförallt för tofsmesen som är den tidigaste häckaren. Tofsmesen registrerar man lättast på att tofsen på ungfågeln inte är riktigt utväxt förrän ett par veckor efter att den är flygg. Beträffande titorna så blir ungfågeldräkten snabbt identisk med de vuxna fåglarnas dräkt, vilket kan göra dem svåridentifierade till skillnad mot de övriga mesarna där ungfåglarnas dräkt tydligt skiljer sig från de vuxnas. Eftersom mesarna tenderar att snabbt flocka sig med varandra så bör man ha en samlad kull för att sätta 13 på arten, speciellt när det gäller titorna, om man nu inte får se tiggbeteende. Bevakning vid kända holkar ger ofta god utdelning.

Nötväcka: En tidig häckare som bör klaras av innan midsommar. Ungfågeln har ljusare undersida, näbb och ben. Familjegrupper med uthoppade ungar i juni är tämligen högljudda.

Trädkrypare: Tidig häckare. Redan i mitten av maj ses den första matningen. Ungfågeln har en kortare och trubbigare näbb än de vuxna. Vad man bör lära sig är artens kontaktläte vilket man kan få höra när ungfågeln antingen sitter passivt pipande eller följer föräldern upp efter stammen.

Pungmes:

Törnskata: En art som man kan vänta till midsommar med. Delvis för att slippa vara osäker på om det gäller matning eller påfyllnad av skafferiet. Ju längre in i juli man kommer, ju lättare observerar man den högljudda matningen eller ungfåglarnas avvikande dräkt.

Kråkfåglar: Bland kråkfåglarna är korpen den tidigaste häckaren. Den kläcker redan i slutet av mars och blir ett kapitel för sig. Beträffande kråka, kaja och skata så kan det vara skönt att ha dessa avklarade redan i början av maj. Kråkan och skatan kan man plocka in som 18 under deras ruvning eftersom man ofta ser deras framstickande stjärtar. Kajan tar man som 14 då den likt en jojo far upp och ner i skorstenspiporna eller som en skyttel fram och tillbaka i bohålet (maj). Vad gäller kajan så bör man skynda sig att säkra häckningskriteriet eftersom arten snart flockar sig och drar vida omkring (ungarna hoppar ur boet från och med första juniveckan). Att försöka hitta häckande nötkråka är en bra test och genomkörare inför den verkliga hårdsatsningen i juni månad. Till sist nötskrikan som jag personligen föredrar att vänta med tills den kommer fram med kullen. Visserligen ser man den i slutet av maj med fullproppad strupsäck, men var sedan innehållet tar vägen får man sällan veta. Kriterie 13 är ett vanligt kriterium i samband med den skräniga matningsprocessen.

Korp:

Stare: För arten finns tre kriterier, nämligen 16, 19 och 20. Vi vill nog lägga till 14 också samt påminna om att flygga starar drar omkring och inte kan knytas till någon atlasruta. Samtliga starungar lämnar boet dagarna kring den 5 juni. Arten lägger inga andrakullar och bör därför säkras under maj månad.

Gråsparv: Här är det frågan om en produktiv art som liksom pilfinken hinner med tre kullar om året. Gråsparvens häckningskrav förutom tätbebyggelsen är ett relativt bördigt jordbrukslandskap. Jag föreslår att inventeraren tittar lite grundligare på gråsparv och pilfink. Det har hänt att jag fått in häckningskriterier på gråsparv i rutor där arten inte finns. Gråsparven matar i stor utsträckning med larver och ungfåglarna är karakteristiskt bleka och ivrigt tiggande under sina första dagar utanför boet.

Pilfink: Man kan säga att pilfinken är mer frisksportare än gråsparven. Den kan t.o.m. häcka med ett enda par på en skogsgård långt från tätbebyggelsen. Lättintagliga kriterier för båda arterna, med tanke på deras ortstrohet, är 13 och 16.

Bofink: Bofinken är den av finkarna som matar sin avkomma med störst andel animalisk föda, men trots detta så kan den vara svårregistrerad som matande. Lättast klarar man arten på ungfågelns kontakt- eller tiggläte, ett brett sluddrigt drrrrraaa, som när man väl har lärt sig gör arten väldigt lättinventerad. Ofta kan det räcka med att rikta kikaren mot den hörda ungen som efter en kort tid blir matad av föräldern.

Grönfink: När det gäller familjen finkar och näraliggande släkten förekommer det ofta bedömningssvårigheter beträffande kriterie 16. Orsaken är den att samtliga utfodrar sina ungar med 90-100 % vegetabilisk föda som stöts upp från krävan. Alltså ser man sällan dinglande larver i näbben. I senare delen av maj och i början av juni kan man parvis se både grönfink, grönsiska, hämpling och domherre på marken bland fruktträdens nedfallande blommor ( senare också under kastanjer eller bland maskros) ivrigt frossande på fröer för att efter en stund stryka av sina näbbar och flyga iväg. Ja, hur bedömer man sådana obsar? Jag ställer frågan öppen för diskussion. Själv har jag inte vid något tillfälle satt kriterie 16 även om jag personligen ansett att det rört sig om fraktad föda till ungar. Vid två tillfällen har jag sett domherren flyga iväg med synbart uppsvälld hals och kräva. Grönfinken kan man senare på säsongen ganska lätt plocka in på ungfåglarnas längsgående, strimmiga fläckar och på eventuell kontaktmatning.

Steglits:

Grönsiska: Här gäller det att i första hand registrera ungfåglar, en nog så svår uppgift med tanke på artens rörlighet och förkärlek för att vistas i trädens högre regioner. Jag har ägnat mycken tid åt detta och kommit fram till att ungfågeln har ett speciellt lockläte helt olikt det läte som ofta hörs i samband med flockrörelser. Vidare skiljer den sig från i första hand honan genom en gulgrönare och mer sammanflytande dräkt (likt grönfinkens ungar) samt de kraftigt streckade sidorna och bröstet. Ett annat problem kan vara att bedöma om arten har häckat i rutan eller ej. Har man rätt biotop för arten (granskog uppblandad med lövskog gärna i kärrik, alväxande miljö) och kan konstatera ungfåglar under häckningstid, så ska man inte dra sig för att sätta 13. Annars lär vi aldrig konstatera arten som säkert häckande.

Hämpling: Följer i stort grönfinkens häckningsmönster. Dock är förekomst i skogsbygd sparsammare.

Gråsiska:

Mindre korsnäbb: Att arten häckar när frötillgången är som rikast (senvintern) är allmänt känt, men den kan även häcka mitt i högsommaren i trakter där frösättningen varit dålig.

Flygga ungar som flockat sig kan ej knytas till häckplats.

Rosenfink:

Stenknäck:

Gulsparv: Arten har kommit fint tillbaka efter 60-talets kraftiga nedgång. Den finns numera (1980) i samma antal på häckningsplatserna som tidigare. Sparvarna är ju som finkarna också fröätare, men de matar sina ungar med insekter i större utsträckning än vad finkarna gör.

Sävsparv: Mat i munnen (larver) är nog lättaste sättet att säkra häckningen på. Sätt dig med uppsikt över ett vasshav eller hög örtvegetation vid våtmarker. Utöver sävsparvar kan tex. rör-och sävsångare observeras.